året jag helst vill få ogjort..
2010...
Det året jag aldrig kommer glömma..
Det året då allt som inte fick hända, hände..
Hur ljuvligt det är att mötas påväg mot jerusalem,
en återlöst syskonskara när ensam man vandarar hem.
Det är som en fläkt ifrån ovan som herren oss sänder ner,
att stärka den trötte vandrarn som upp emot himlen ser.
Såhär i efterhand så blir den här texten märkligt träffsäker.
Roger var omgiven av människor som älskade honom och som respekterade honom. Inte minst den egna familjen, mor och far, bror Rolf med familj och så alla vänner och alla här i smyrnaförsamlingen. Rogers liv och hans öde bekräftar ju också att längst längst inne så är en människa alltid ensam. Mitt i goda och varma relationer så kan det hända att man kämpar en tyst och ganska ensam kamp, det är den här sångens ord, när ensam man vandrar hem. Roger tillhörde den där återlösta syskonskaran som fick va en fläkt ifrån ovan som stärkte så många av oss. Men Roger var också den ensamme vandraren som upp emot himmelen såg. För dit ville Roger, och dit skulle han, och dit har herrens hand nu fört honom. Till det som inte ett öga har sett, ingen människa anat, det som Gud har berett åt dom som älskar honom.
Redan som liten, som barn så visade sig dom egenskaper hos Roger som sen kom att känneteckna hans liv. Pappa Sven och mamma Karin har berättat att han va ett väldigt väldigt snällt och mycke omtänksamt barn. Han var intresserad av det mesta tidigt men hade väldigt lågt sportintresse. Han var ingen tävlingsmänniska. Däremot så var han väldigt hjälpsam och tidigt visade sig ett särskilt hjärta för dom aldra svagaste.
Med sig hemifrån så bar Roger en varm och trygg kristen tro. En tro som växte och blev hans egen. Roger låg till en början ganska lågt offentligt men han blev ändå ganska snart en offentlig personlighet i den här församlingens liv. Och han lyckades förgylla knastertorra ekonomiska redogörelser med en precis lagom liten dos av oväntad humor.
Roger var en väldigt mångskiftande och intressant människa vars nyfikenhet och kunnande spände över vida fält. Han var öppen och lyssnande och faktiskt ofta beredd att tänka om. Även när det gällde tron så var den inte ett färdigt format paket för Roger. Han brottades med Gud och vågade brottas med dom svåra frågorna, och han hade lite svårt för det allt för tvärsäkra. Och ändå fanns där en fast personlighet, han var den han var oavsett omgivning. MAn visste alltid var man hade Roger, de dagar som han var pressad av arbete eller möjligen bekymrad över något, ja då märkte man det för då blev dom där vardagliga mötena korta och effektiva. Men alla dom andra dagarna, och dom var många, då vinkade han in en i rummet och så hade han något roligt att visa på datorn eller spela upp på någon av sina märkliga musikmaskiner. "Lyssna på det här" sa han, så lutade han sig tillbaka i skinnfotöljen och höjde volymen. Man visste aldrig vad som skulle komma. Ofta var det klassisk musik, men det kunde också vara nån amerikansk kvartettsång eller sofia karlsson eller något förvånande Kent. Vi förstod ju snart, när det gällde det sistnämnda att hans musikaliska nyorientering berodde på att du Anna och han hade funnit varandra varandra i en gemenskap i musiken där ni öppnade nya världar för varandra...
Från begravningen.. mer kanske kommer, det är terpi att lyssna på det och skriva det. Jag gråter en del och det är skönt, för då vet jag att jag lever.
Det året jag aldrig kommer glömma..
Det året då allt som inte fick hända, hände..
Hur ljuvligt det är att mötas påväg mot jerusalem,
en återlöst syskonskara när ensam man vandarar hem.
Det är som en fläkt ifrån ovan som herren oss sänder ner,
att stärka den trötte vandrarn som upp emot himlen ser.
Såhär i efterhand så blir den här texten märkligt träffsäker.
Roger var omgiven av människor som älskade honom och som respekterade honom. Inte minst den egna familjen, mor och far, bror Rolf med familj och så alla vänner och alla här i smyrnaförsamlingen. Rogers liv och hans öde bekräftar ju också att längst längst inne så är en människa alltid ensam. Mitt i goda och varma relationer så kan det hända att man kämpar en tyst och ganska ensam kamp, det är den här sångens ord, när ensam man vandrar hem. Roger tillhörde den där återlösta syskonskaran som fick va en fläkt ifrån ovan som stärkte så många av oss. Men Roger var också den ensamme vandraren som upp emot himmelen såg. För dit ville Roger, och dit skulle han, och dit har herrens hand nu fört honom. Till det som inte ett öga har sett, ingen människa anat, det som Gud har berett åt dom som älskar honom.
Redan som liten, som barn så visade sig dom egenskaper hos Roger som sen kom att känneteckna hans liv. Pappa Sven och mamma Karin har berättat att han va ett väldigt väldigt snällt och mycke omtänksamt barn. Han var intresserad av det mesta tidigt men hade väldigt lågt sportintresse. Han var ingen tävlingsmänniska. Däremot så var han väldigt hjälpsam och tidigt visade sig ett särskilt hjärta för dom aldra svagaste.
Med sig hemifrån så bar Roger en varm och trygg kristen tro. En tro som växte och blev hans egen. Roger låg till en början ganska lågt offentligt men han blev ändå ganska snart en offentlig personlighet i den här församlingens liv. Och han lyckades förgylla knastertorra ekonomiska redogörelser med en precis lagom liten dos av oväntad humor.
Roger var en väldigt mångskiftande och intressant människa vars nyfikenhet och kunnande spände över vida fält. Han var öppen och lyssnande och faktiskt ofta beredd att tänka om. Även när det gällde tron så var den inte ett färdigt format paket för Roger. Han brottades med Gud och vågade brottas med dom svåra frågorna, och han hade lite svårt för det allt för tvärsäkra. Och ändå fanns där en fast personlighet, han var den han var oavsett omgivning. MAn visste alltid var man hade Roger, de dagar som han var pressad av arbete eller möjligen bekymrad över något, ja då märkte man det för då blev dom där vardagliga mötena korta och effektiva. Men alla dom andra dagarna, och dom var många, då vinkade han in en i rummet och så hade han något roligt att visa på datorn eller spela upp på någon av sina märkliga musikmaskiner. "Lyssna på det här" sa han, så lutade han sig tillbaka i skinnfotöljen och höjde volymen. Man visste aldrig vad som skulle komma. Ofta var det klassisk musik, men det kunde också vara nån amerikansk kvartettsång eller sofia karlsson eller något förvånande Kent. Vi förstod ju snart, när det gällde det sistnämnda att hans musikaliska nyorientering berodde på att du Anna och han hade funnit varandra varandra i en gemenskap i musiken där ni öppnade nya världar för varandra...
Från begravningen.. mer kanske kommer, det är terpi att lyssna på det och skriva det. Jag gråter en del och det är skönt, för då vet jag att jag lever.
Kommentarer
Postat av: Mallis
<3
Trackback
