Är kärleken starkare än döden?
Pappa.. Det är jag. Jag vet att du är borta och du kommer aldrig tillbaka.. men jag tänkte bara att jag kanske på något sätt kan få se dig igen eller prata med dig eller höra din röst..
Jag tänkte på slutgiltigheten av allt. Hur någon kan lämna din värld på en sekund och vara borta för alltid. Det är för stort att tänka på. Det är för svårt. Sen ska man gå vidare, eller? Bara hantera det. Jag menar, verkligen, du ska vara ledsen ungefär lika länge som blommorna är fina och sen gå tillbaka till att dra skämt och prata om de gamla dagarna. Jag har inga skämt att berätta! Ibland hoppas jag nästan att jag aldrig får höra ett skämt igen. Och dom gamla dagarna, det är precis vad dom är, gamla dagar som är borta..
Döden skrämmer mig, och många andra kan jag tro. Någon sa en gång att döden inte är den största förlusten i livet. Den största förlusten är det som dör inom oss när vi fortfarande lever. Undrar om det kan stämma? För just nu så har jag förlorat ett helt liv. En hel kärlek. En pappa. Det är en stor förlust.
Några dagar efter att min pappa hade gått bort så fick jag för mig att titta på lejonkungen, den bästa disneyfilmen någonsin enligt mig. Jag har sett den väldigt många gånger, men denna gången så blev en den väldigt speciell. Simba, som det handlar om, förlorar sin pappa under tragiska omständigheter, precis som jag. Så Simba flyr ifrån det som hänt, men till slut så hinner det ikapp honom och då hans döda pappa pratar med honom och säger ”Du har glömt vem du är och på så vis glömt mig”.
Det citatet berörde mig mer denna gången än någon av de andra gångerna som jag tittat på lejonkungen. Det är för att jag känner igen mig i Simba nu, vi är lika han och jag (förutom att han är ett lejon och jag är jag?). Han försökte fly undan det svåra, det försökte jag också de första dagarna. Jag ville inte se bilder på pappa och jag ville knappt prata om det som hade hänt. Jag ville iväg och göra allt som jag gjort innan. Ta en kaffe och snacka skit med tjejerna på espresso house, gå ut och festa och gå i skolan. Och det gjorde jag, min förtvivlan levde jag ut hemma. Paniken kändes som en klump i munnen som var omöjlig att svälja och omöjlig att spotta ut. Det var som att jag försökte skrika men det kom inget ljud. Ibland kändes det bokstavligt talat som att tårarna tagit slut, som om de tömts ur mig. Jag vägrade acceptera att min älskade pappa hade dött, så istället så försökte jag fly ifrån min saknad och sorg, men det kom ikapp mig tillslut.
Jag insåg att jag förnekade vår kärlek. Min och pappas kärlek. Jag var pappas flicka och vi hade en kärlek som uttryckte sig på ett speciellt sätt. Vi åkte mycket bil han och jag. För som dotter är det lätt att ringa en fredag kväll och låta lite ynklig så kommer pappsen på en gång och hämtar upp en. Men han var oftast inte särskilt irriterad över det. Vi pratade mycket om livet. Vi skrattade och beklagade oss, ibland var det bara tyst, men framför allt så var det musik vi pratade om. Bytte skivor. Jag fick Bach och han fick Kent.
Några har frågat mig om jag är arg. Arg på pappa? Nej. Jag älskar honom! Arg på Gud, ödet, stjärnorna, eller kalla det vad du vill! Nej, jag är inte arg. Jag har min sorg. Jag är ledsen men inte arg. Kärleken är starkare än ilskan. Min kärlek för pappa lever kvar. Vår relation kommer inte att finnas på samma sätt. Vi kommer aldrig kunna åka bil och sjunga extremt oseriös opera igen men han lever kvar i mig och i min mamma och min bror och i alla våra minnen.
Men att kärleken är starkare än döden kan ingen ta ifrån oss. Hans finns fortfarande med oss i våra minnen. Jag ska aldrig glömma honom. Aldrig mer undvika att kolla på foton på honom och aldrig mer undvika att prata om det. Det är verklighet nu. Men jag ska leva för honom, för glömmer jag vem jag är så glömmer jag bort honom och då är det något som dör inom mig när jag fortfarande lever. Det kanske är en minst lika stor förlust?
”Du har glömt vem du är och på så vis glömt mig”
Jag glömmer dig aldrig.
Jag har varit med om dig
Jag kan aldrig förlora dig
