AnnaArmida

Funderar över mitt liv.
Är jag lycklig? kanske.
När är man lycklig? 
Jag borde vara lycklig. Jag har en familj som älskar mig. Jag har vänner som bryr sig och lyssnar..
Vad är det som fattas? Hur kan så mycket bra tyngas ner av en enda sak?
Hjälp mig att förstå livet. Det är för komplicerat för mig.

Är förvirrad,
förvånad över mina egna tankar och känslor.
Fattar ingenting alls.

Ibland behövs det väldigt lite för att man ska må bra.
Det kan vara så enkelt och så lätt.
Varför är det då så svårt?

Lycka:

-Pappas flicka          -Sluta 9an                 -Leka                     -Sommaren.

Puss&Kram på er!

En ensam dag. 12 veckor har gått sen han lämnade mig.
Kärleken är helt skruvad. Tänk hur man i 6 månader bygger upp sitt liv runt en person, och sen när man minst anar det så är den personen borta. Vad gör man då?

För er som vill veta vad som hände mig för 12 veckor sedan så får ni läsa vidare här.
-------
Jag tror att jag var bland de lyckligaste tjejerna i hela världen, det var så det kändes i alla fall.
Sommaren var här och jag hade precis slutat nian. HELT UNDERBART!
Men inte nog med det, sommarlovet var ju här. Det betyder massa ledig tid, och i mitt fall betydde det att jag skulle få tid att vara den bästa flickvännen till min bästa, underbaraste, snyggaste, sötaste mest omtänksamma pojkvän.
Eftersom att vi båda precis gått sista terminen i nian så hade mycket av tiden gått åt till att plugga. Och om man inte pluggade så var man bara allmänt trött för det mesta. Skolan höll ärligt på att döda mig!

Men nu var det dags att släppa all press och stress. Sommaren skulle bli helt underbar, bara fokusera på de bra sakerna i livet.

Två dagar efter skolavslutningen så åkte jag iväg till nyhemsveckan och skulle tälta där i en vecka tillsammans med mina goa vänner och pojkvännen var också med. Jag var lycklig!

Dagarna var fulla av skratt, musik och väldigt trevligt folk.
Nätterna var mysiga. Även fast det var sjukt kallt och mina fötter höll på att frysa sönder så finns det väl inget mysigare än att sova tillsammans med sin pojkvän. Dela täcke och ligga nära för att värma varandra i det kalla tältet.

Den första helgen av nyhemsveckan var över, och han skulle åka hem för att jobba.
Jag som inte skaffat nått jobb denna sommaren stannade kvar där i 4 dagar till, det var kul. Men jag saknade honom.. Kallt på nätterna utan honom, tihi^^.
Men jag visste ju att han skulle finnas där när jag kom hem igen.
Väntade på mig där, så att vi kunde fortsätta våran sommar tillsammans.

Väl hemma igen så kunde jag kunde jag knappt vänta på att få träffa honom.
Vi bestämde att vi skulle träffas på måndagen, jag längtade. Ville bara hålla om honom.
Måndagen kom och jag väntade på att han skulle höra av sig som han sagt att han skulle..
Inget samtal, inget sms? konstigt, hade han glömt bort?
Halva dagen hade gått och jag tyckte det verkade lite konstigt.
Jag smsade och frågade lite försiktigt om vi skulle träffas. Svaret blev att han hade fått hoppa in som barnvakt för sin syster.

Vi bestämde att vi skulle träffas på tisdagen istället.

Jag vaknade på morgon med den där glada känslan, känslan av att jag skulle få kyssa honom, krama honom, bara vara med honom.
Vi skulle träffas på centralen.
Jag fick syn på honom på långt håll. Där var han, min pojkvän. Kände hur fötterna började gå snabbare emot honom. Vi kramades, ingen puss. Jag vet inte varför, men det blev inte så. Vad var det som var fel?
Äh, den tanken stannade inte länge, vi gick en bit och satte oss på en bänk. Började prata om veckan, om att jag borde börja spela golf och mycket mer.
Vi pratade om mitt halsband, det var hans första bokstav som jag fått av honom när jag fyllde år. Han frågade mig om jag alltid hade det på mig, och jag svarade att det hade jag, alltid.
Jag älskade när folk frågade varför jag hade den bokstaven när mitt namn började på A. Och varje gång fick jag svara att det var min, min, MIN, pojkväns bokstav.

Vi satt där på bänken och pratade, men helt plöstligt så kollar han på mig och får ur sig : "Anna, jag är inte kär i dig längre.."
Jag bara reste mig upp och gick därifrån, jag sa ingenting..

Satte mig långt ut på perrong 9-10. Självklart så kom han efter.
Vad ville han nu? Hade han inte sagt det han ville säga? Stick nu, låt mig vara!
Rädslan tog över, jag ville inte att han skulle få se mig gråta. Ska inte vara svag.

Men jag grät, det slutade inte. Jag var rädd. Hur skulle jag klara mig utan honom?
Jag var arg, lessen, besviken. Mest arg på mig själv, vad hade jag gjort fel?
Önskade att jag kunde säga nått som kunde ändra det, något som nån aldrig sagt förut, något som kunde ändra detta..Men jag hann aldrig komma på det.

Aldrig, aldrig har jag kännt mig så blottad och uttittad som då. Jag menar, jag satt på centralstationen i Göteborg och stor grät. Folk måste undrat vem som dött, typ.

Jag fick i alla fall förklarat för mig ett antal gånger hur mycket han tyckte om mig, brydde sig om mig osv. Då blev jag irriterad, för varje gång han sa "tyvärr så är ja inte kär i dig längre", så kändes det som ett slag, eller en kniv som stacks rakt in i bröstet på mig..

Vi pratade, grät, han tröstade och kramades.. När vi kramades ville jag inte släppa taget. Ville hålla honom föralltid..

------
Nu är allt konstigt.
Vi pratar inte, fast vi träffas typ varje vecka.
Vi har samma kompisar, men vi pratar inte med varandra.
sjukt sjukt sjukt.


 

And all the things that I wish I had not said,
Are played in loops till it's madness in my head.

is it too late to remind you how we were?

You could be happy i hope you are,
You made me happier than I'd been by far.

Somehow everything I own, smells of you
and for the tiniest moment it's all not true.

Do the things that you always wanted to
Without me there to hold you back, don't think just do.