du är borta
Det kan inte vara sant.
Hur ska jag kunna fortsätta när det här har hänt?
Om jag öppnade munnen nu skulle jag skrika i
evigheters evighet.
Var ska jag finna tröst?
Hjälp mig, någon, genom denna dag.
Det är som om hela jag är avdomnad.
Det är som om hela jag är avdomnad.
Som om mitt synfält vore begränsat,
min känsel borta,
min hörsel stängd,
min smak bara smaken av något torrt och beskt.
Men jag vet att jag lever.
Är det såhär det känns att sörja?
Finns det en mening?
Finns det en mening?
Eller är allt bara sand och grus?
Aska och kyla.
Hjärtan som slutar slå och ögon som sluts.
Finns det en mening?
Kommer jag då att finna den?
Eller kommer meningen att undfly mig,
aldrig visa sin sanning och ge mig sin frid?
En sekund så var det över.
En sekund så var det över.
En sekund från liv till död.
Det är omöjligt att förstå.
Du var ju här.
Du andades.
Och nu har jag fått besked om att du inte är mer.
Om jag blundar tillräckligt hårt så kanske bilden
av vad som hänt försvinner.
Om jag kokar en kopp te och sätter mig ner,
så kanske det visar sig att de tagit miste.
Jag vill inte höra om en verklighet där du inte finns.
Jag vill inte tro på en verklighet där du inte finns.
Sjukdomen tog dig ifrån mig.
Sjukdomen tog dig ifrån mig.
Hur ska livet kunna bli värt att leva igen?
Bit för bit tog sjukdomen över din kropp,
över ditt liv.
Hur ska något kunna bli vackert igen?
Hur ska det kunna finnas glädje?
Sjukdomen stal dig,
tog dig som inte alls tillhörde den,
tog dig som inte tillhörde sjukdom och död,
som tillhörde livet:
Mitt liv, vårt liv.
Hur ska jag kunna leva igen?
Mitt i livet stod du.
Mitt i livet stod du.
Det är ju så man säger: mitt i livet.
I livets mitt stod du.
Du var livets mitt.
Och plötsligt stod döden bredvid dig.
Den gjorde anspråk på dig,
krävde dig.
Döden förhandlade inte,
den tog dig och gick.
Att du var mitt i livet spelade ingen som helst roll.
Det tog döden ingen hänsyn till.
Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.
leva för dig
Ur lejonkungen:
-Det är inte min pappa, det är min spegelbild
-Needåå. Titta närmre.. Du förstår, han lever i dig nu.
-Simba.
-Pappa!
-Simba du har glömt mig..
-Nej hur kan du tror det?
-Du har glömt vem du är och på så vis glömt mig. Titta in i ditt inre Simba.
Du är mer än vad du har blivit. Du måste ta din plats i livets cirkel. Glöm inte vem du är..
jag ska leva för dig nu<3
du måste finnas
Idag har jag varit ganska lugn och samlad på något konstigt sätt. Är liksom förvånad över mig själv att jag ens sitter här och skriver. Har spenderat dagen med fina vänner i det fina vädret i vårt o så fina Göteborg. Men jag får nästan lite skuldkänslor över att jag skrattat såpass mycket idag som jag aldrig trodde att jag skulle göra igen. Jag vet att jag inte ska ha det. Mina vänner gör mig lycklig och jag vet att jag FÅR vara glad, det ville Han att jag skulle vara..
Men stunder som nu är det svåraste, antar att det är därför jag skriver också. Sitter vaken och tänker på saker och ting tills jag blir så trött att jag somnar av utmattning. Lättast så. För att slippa blunda. Men hade precis ett långt telefonsamtal med värmlänningen. Jag fick prata av mig och så fick han mig att börja skratta också, det var skönt såhär på kvällen.. Det var gråt, tystnad, prat och skratt. (Tack, vi hörs igen)
Det har varit mer overklighetskänsla idag också. Kan också vara därför jag har varit lugn. Det är som att jag står utanför mig själv. Det är en mardröm. Det är en hemsk bok som jag bara läser. DET ÄR INTE PÅ RIKTIGT. Har inte behövt berätta det för så många idag heller, det kanske är därför. Dom som jag har träffat idag visste det innan så jag har inte behövt erkänna det så många gånger. Därför jag ringde värmlänningen också, för att erkänna. Ju mer jag erkänner det desto "lättare" blir det..
Men stunder som nu är det svåraste, antar att det är därför jag skriver också. Sitter vaken och tänker på saker och ting tills jag blir så trött att jag somnar av utmattning. Lättast så. För att slippa blunda. Men hade precis ett långt telefonsamtal med värmlänningen. Jag fick prata av mig och så fick han mig att börja skratta också, det var skönt såhär på kvällen.. Det var gråt, tystnad, prat och skratt. (Tack, vi hörs igen)
Det har varit mer overklighetskänsla idag också. Kan också vara därför jag har varit lugn. Det är som att jag står utanför mig själv. Det är en mardröm. Det är en hemsk bok som jag bara läser. DET ÄR INTE PÅ RIKTIGT. Har inte behövt berätta det för så många idag heller, det kanske är därför. Dom som jag har träffat idag visste det innan så jag har inte behövt erkänna det så många gånger. Därför jag ringde värmlänningen också, för att erkänna. Ju mer jag erkänner det desto "lättare" blir det..
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig?
Jag är så liten på jorden..
Om du inte fanns till, ja va gjorde jag då?
Nej du måste finnas
du måste..
Du måste finnas - Helen Sjöholm
jag har hört om stad ovan molnen
Jag har hört om en stad ovan molnen,
ovan jordiska, dimhöljda länder,
jag har hört om de solljusa stränder
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag högt måste sjunga!
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.
Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud
Jag har hört om den snövita dräkten
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag fröjdas i anden!
Jag kan höra den himmelska sången
och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.saknad kärlek trygghet
Sitter återigen och kollar igenom våran kära musikal Gaycamp. Tårarna rinner och jag kan inte med ord förklara hur mycket jag saknar det. Ett år sedan nu, MER än ett helt år sedan. Det tog mycket men gav så otroligt mycket mer. Fina människor, jag saknar er..
Jag har nog sagt allt detta förr men jag säger det igen och igen och igen.
Den där känslan av att vara där man vill och ska vara har jag inte känt sedan dess. Jag vill vakna, åka till frölunda, bli fixad och sminkad, klaga på hur myggorna klämmer bakom öronen, höra publiken komma in medan man står bakom scenen, nervös men ändå peppad för att gå ut och göra det man verkligen verkligen älskar.
Jag kände en sån trygghet med er fina gaycampare! Ni anar inte hur bra ni fick mig att må och får mig att må fortfarande när jag tänker på er. Tyvärr så träffas vi ju inte på samma sätt längre, av förklarliga själ, Gaycamp är slut, vissa har flyttat och vi har gått tillbaka till vår vardag utan varandra.
Jag kände en sån trygghet med er fina gaycampare! Ni anar inte hur bra ni fick mig att må och får mig att må fortfarande när jag tänker på er. Tyvärr så träffas vi ju inte på samma sätt längre, av förklarliga själ, Gaycamp är slut, vissa har flyttat och vi har gått tillbaka till vår vardag utan varandra.
Jag överlever, men ibland gör det ont. Det var ett minne för livet. NI är ett minne för livet.
