AnnaArmida

Nu ska jag gå och lägga mig.
Tandläkaren i morgon klockan 07.20
Det var ett väldigt roligt besked jag fick idag...
Skolan börjar klockan 13, så jag hade förväntat mig en go sovmorgon, men icke!
Men jag ska utnyttja tiden och gå och fixa håret ;)
Nej som sagt nu ska jag gå somna in till Lars Winnerbäcks stämma..

KOM ÄNGLAR
Det vackraste stunden i livet var den när du kom, och allt var förbjudet.

Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet.

Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
och den uppgivna röst som jag nyttja så illa fick du att försvinna.

Och jag somna' den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria.

Men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel när jag gav dig en gloria.

Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon
och de himmelska ben som jag ville förtära, de gick därifrån.

Så kom änglar! Kom älvor! Det börjar bli kallt.

Graderna sjunker så fort överrallt,

och det hjärta, som skulle bli ditt på nåt vis, fryser nu sakta till is.

Natten som kom sov du vaken och drömde om allt som vi kunnat göra.

Om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt, och om nån att beröra.

Och jag kunde ha gett vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten. Jag liksom föll över kanten

Så kom änglar...

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat.

Där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick allt jag hade förstorat
Så kom änglar och ta mig till honom och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för honom nån annanstans.

Kom änglar...

Jag känner en man vid namn Tomas Sjödin som fått 3 söner, 2 av dem hade funktionshinder.
Han har skrivit flera böcker om dem och där beskriver han hur jobbigt det varit, men samtidigt hur underbart det kan vara.

Här är en bit ur en av hans böcker som heter "När träden avlövas"

Det här är när Ludvig, en av hans funktionshindrade söner, precis fått sin första rullstol.

"Han visste direkt hur han skulle göra. De första dagarna åkte han visserligen konstant baklänges, men rätt som det var hittade han även "frammen". Sedan dess har han kört omkring och med tiden blivit en skicklig förare. När han blir ivrig åker båda benen rakt ut, och han tar sats mot sitt mål. Ludvig är påfallande glad och tillgiven. John, Lotta och jag slåss om att få hämta honom ur sängen på morgonen. Han vaknar alltid först i huset och sitter gärna kvar i sängen och leker med sina leksaker. Han har en liten utsliten bok som spelar Blinka lilla stjärna där. Den kör han oräkneliga gånger varje morgon. Det är tecknet på att han är vaken. Den som hämtar honom ur sängen belönar han med den goaste upplevelsen i världen: Han lägger sitt huvud mot ens axel och borrar ner kinden mot halsen."
Visst låter det mysigt?


I årsskiftet så infördes ett såkallat Kub test för gravida kvinnor, ett kombinerat ultraljud och blodprov som tidigt ska kunna visa om fostret har kromosomfel.

Och jag har frågat mig många gånger,

Varför ska det här provet införas?

Är det bara för att ge kvinnor bättre information?

Eller för att kunna spåra personer med t.ex. Downs syndrom?

Vad får testet för konsekvenser?

Det kan vara en bra möjlighet för att kunna se så att allt är okej, säger vissa.

Men målet med detta test verkar ju ändå vara att sortera bort människor med kromosomfel.

Det tycker jag är diskriminering av de människor som har t.ex. downs syndrom, som är klara i huvudet och förstår vad hela den här debatten handlar om. Det handlar om att människor som dem inte ska få finnas.

De är ju människor de också! Alla är ju unika och det känns bara otroligt fel att man ska ta bort vissa.

Visst, när man har gjort testet kan man ta ställning till om man vill behålla det eller inte. Men det finns så mycket annat som kan hända under ett barns liv. Man kan inte låta vetenskapen och tekniken visa och styra allt.

Det är ju upp till föräldrarna att drömma om vilka underbara barn de ska få, men samhället ska inte bestämma vilka barn som är underbara.

Sannolikheten för en typisk ung kvinna att få ett barn med downs syndrom är 1 på 2000

Om man har 2000 barn framför sig så är 10 är depprissiva 20 har autism, 100 har AHD, 40 kommer att begå självmord (osv.) och EN har downs syndrom, men det är den med downs syndrom som man ska leta efter.

Det finns ingen annan anledning än att det går att leta efter.
Ska man verkligen låta tekniken styra etiken?

Det sägs att det alltid är bra med information.

Men är det alltid bra?

Det händer nånting när vi får information, vi hamnar i en situation där vi måste ta makt över vårat liv.

Att allt måste vara planerat, för det oplanerade är farligt.

Är det då alltid bra att få information?

Sedan då om man tar testet för att det är bra att vara upplyst, så tycker jag att det låter konstigt, för att om man är bestämd för att ha barnet, oavsett om det är friskt eller inte så finns det ju ingen mening med att ta testet.
Man tar det ju i så fall för att man INTE vill ha ett sjukt barn.
Det är ju det detta leder till, att man sållar bort vissa personer.

Vad är anledningen för att sålla bort dessa människor, som de faktiskt är?
Är det för att tjäna pengar? För att slippa betala behandlingar och annat?

Varför ska man utnyttja vetenskapen till allt?!

Man kan ju fråga sig vilken grupp människor vi ska sålla bort här näst..?

Psalm 22:2

Min mamma har en sjukdom. Fibromyalgi, en värksjukdom som gör att hon har ont i hela kroppen, hela tiden.

Hon har kämpat med denna sjukdomen sedan jag föddes..

Det är jobbigt för mig ibland, när jag tänker på det.

Att hon fick sjukdomen i samband med födseln gör att jag lägger skulden på mig själv ibland.

Det är plågsamt att se hur ont hon har, att se hur det blir värre och värre och se att hon vill göra så mycket som hon inte orkar.

Jag har bett och bett men inget händer, sjukdomen blir bara värre.

Jag vill be och tro att hon kommer blir frisk, men just nu så orkar jag inte be längre..

Varför? Varför får vi inget bönesvar?

Jag tror för det första att Gud inte är den som gör oss sjuka. Det står i Bibeln att Gud är god och jag har svårt att se att det skulle vara han som krigar, att han gör att människor svälter eller gör att människor dör.
Men varför blir folk sjuka? Varför blir inte mamma frisk efter snart 17år?

Tomas Sjödin har skrivit mycket om just "varför"-frågan.

I en av hans böcker tar han upp detta om "det är meningen att allt ska ha en mening?"

Ofta hör man hur människor säger, allt har en mening. Inte minst i kyrkan. Men det kanske inte alltid finns en mening. Men det kanske kan få en mening för någon

Livet kan vara otroligt otippat, orättvist och jobbigt. Men mitt i allt detta så kan man konstatera att vi inte är lämnade ensamma. Gud är alltid med oss alltid, det har han lovat.

Ibland får jag för mig att det som hänt oss vore lättare att förstå om vi inte haft en kristen tro. Om vi hade kunnat hänföra det hela till slumpen och instämma med den förtvivlade mamma vi såg i en TV-dokumentär en kväll. Hon berättade om sin hopplösa kamp för att ge sitt svårt skadade barn ett värdigt liv. Samtalet avslutades med hennes ord till sitt barn: "Om Gud fanns, fanns inte du." När programmet var slut blev vi sittande kvar i soffan. Vi försökte prata med orden stockade sig. Vi kände oss djupt förbundna med den bittra mamman och samtidigt nästan oförskämt privilegierade. För våra sista ord när vi kysste våra sovande pojkar godnatt den kvällen blev faktiskt: "Därför att Gud finns, finns ni."

Det kan vara nog så besvärande att leva med ett uteblivet under. Någonstans måste man hitta den smala vägen mellan hopplöshet och förtröstan. En stor upptäckt har varit att det finns en sådan väg. Att man kan ta till sig livet sådant som det är, och samtidigt be om en förändring. Hos oss tar det sig uttryck i att vi varje kväll, vid aftonbönen med våra pojkar, ber en något kluven bön. Först och främst tackar vi Gud för våra pojkar. För att vi fick dem och för att de är som de är. Sedan viskar vi om ett under.

Matt 6:34

Så sa Jesus till människor som oroat sig så för framtiden att de slutat leva. Och sedan fortsatte han:

Vi måste kämpa.. sluta oroa oss inför morgondagen.

Precis som det står i bibeln så måste vi vara tålmodiga i bön,

Även fast det är svårt ibland..

Jag har svårt att alltid tro på det som står i Matteus 7:7

Jag har bett, och INTE fått. Jag har gråtit, bultat och skrikit.. men inte får jag något bönesvar..

Därför tror jag att det är viktigt med det vi gör på cellgruppen.. att vi verkligen blir trygga med varandra och kan hjälpa varandra att be för saker som man själv inte orkar be för längre.

Tack för att ni finns!

MathiasKarroJessicaCamillaFredrik<3

Utlösande faktorer:

• Stress av olika slag : Familjeliv, relationer, prestationsångest och så vidare                                                         


• Trötthet, sovit dåligt.


• Dålig arbetsställning.


• Du har suttit länge vid datorn.


• Dålig syn.


• Dåligt ljus
  
• Depression

KUUL! Jag får ju huvudvärk typ varje dag. Och dessa faktorerna skulle nog kunna passa in på mig.



Jaja, jag ska inte klaga. Hoppas ni därute mår bra!
/ Anna

Känner mig tom.

Tom på ord.

Har inte kunnat skriva något vettigt på flera dagar, det är helt tomt..

Jag ska snacka på våran cellgrupp i morgon också, känns sådär lagom bra..
har fortfarande inget att säga.

När man är själv
När man skall sova
När man mår dåligt

Då påminns man

Kärleken är livsviktig
Kärleken är fin
Kärleken är smärtsam

Den går inte att komma undan

Man måste fortsätta ha kul
Man får inte sluta hoppas
Man måste testa på nya saker

Då kommer man över

Varför har detta blivit ett hinder?

Jag har aldrig haft svårt för att lita på människor..

Visst, det är klart att man inte litar på alla, men jag hade lättare för det förut.

Nu är det svårt. För svårt..

Vad kommer detta sig?

Har jag bara blivit egoistisk och vill inte dela med mig av mitt liv?

Nej, så är det inte..

Är det kanske bara så att jag blivit besviken allt för många gånger.

Att folk lämnat mig..? Så kan det nog vara.

Jag vill kunna lita på människor i min närhet men ibland blir det så svårt.

Jag vill kunna vara ärlig när en kompis frågar hur jag mår..

Man måste våga tror jag. Våga inse att vi är människor och vi sviker varandra, oavsett om man vill det eller inte..

Jag måste våga inse att man förlorar människor och relationer.. Det tillhör livet.

Jag är allt för rädd för att förlora de som står mig nära, eller att delar av relationer bara försvinner, för det har hänt.. Tänk hur mycket man kan sakna att prata med någon i telefon, men plötsligt så existerar inte de telefonsamtalen längre av någon anledning.

Ibland går livet inte den väg man vill och längs vägen så kan man förlora de relationer som betytt så mycket.

Jag tror man måste lära sig att leva i stunden. Det måste jag lära mig..

Every song ends.. but that's no reason not to enjoy the music..


/ Anna<3

Igår var det dags.
Dags för det perfekta paret att ta nästa steg i sitt förhållande och gifta sig.
Klockan halv 4 befann vi oss i kyrkan. Alla satt och småpratade, lika spända över denna underbara händelse.
Plötsligt spred sig en tystnad över hela kyrkan. Vi satt där en stund och jag kunde inta vänta mycket längre.
Det låter kanske helt sjukt men mitt hjätra slog så hårt.. Jag kan inte ens tänka mig hur hårt brudparets hjärtan slog just i det ögonblicket.
Så blev vi välkommnade.. Tystnaden var kvar och då började kyrkklockora ringa.
Alla reste sig upp och vände sig mot dörren, och där stod de.. Hanna och Peter.
U2 låten "Where the streets have no name" spelades och alla bara stod och beundrade dem.
Då kom tårarna.
Glädjetårarna.
Så vackert.
Så sött.
Så fint.
Fullt av kärlek.
Deras ansikten sprudlade av glädje. Och det smittade av sig. Jag har inte varit så lycklig på läänge.
Det var värme, glädje och kärlek som fyllde kyrkan denna blåsiga vinterdag.
Bröllopet var fullt av musik, men bäst var nog de två låtarna som de tillägnade varandra.
Hanna hade valt en låt ifrån filmen Dreamgirls. "Love you I do"..

När jag vaknade i morse, gick in i badrummet och tände lampan så kände jag mig faktiskt riktigt nöjd.

Nöjd över mitt utseende. Trots att jag var nyvaken och håret stod åt alla håll så tänkte jag "Jag kanske inte ser så hemsk ut i alla fall".. Sen så hade jag duschat och klätt på mig och ställer mig i hallen, redo att gå till bussen, och kollar mig lite i spegeln igen. "Hm.. Jo, jag är ganska snygg idag"

Så är det inte ofta jag tänker kan jag säga. Det är säkert flera som känner igen sig.

Jag måste faktiskt erkänna att man mår mycket bättre när man känner sig sådär nöjd som jag gjorde i morse.

Det finns så mycket annat i livet som man kanske bör oroa sig för istället för sitt utseende.

Denna listan fick jag faktiskt en kväll när jag kände att allt bara var skit.
Självförtroendet var nere på 0 och jag kände mig som den mest ensamma i sverige.

Detta gav mig en tankeställare, hoppas du också får det..

Har fått denna listan skickad till mig flera gånger nu, tyckte det var lite roligt^^,
(KILLAR, TA INTE ILLA UPP, DET ÄR SKÄMT)

1. Vi kom av Titanic först.

2. Vi lider inte av för tidig utlösning.

3. När vi köper en vibrator är det glamoröst, när en man köper en uppblåsbar docka är han patetisk.

4. Vi ser bra ut i vår pojkväns kläder medan han ser ut som en idiot i våra.

5. Vi kan gråta för att slippa fortkörningsböter.

6. Gratis drinkar. Gratis middagar. Gratis bio. Du fattar....

7. Vi kan krama våra vänner utan att de undrar om vi är homosexuella.

8. Vi kan krama våra vänner utan att VI UNDRAR om vi är homosexuella.

9. När det gäller storlek vet vi SANNINGEN.

10. Vi är inga svin om vi har sex med någon och inte ringer dagen efter.

11. Kondomer har ingen betydelse för vår sexuella njutning.

12. Inget viktigt kan kapas med ett hugg.

13. Vi behöver inte fjärta för att roa oss.

14. Vi undrar aldrig om HANS orgasm var äkta.

15. Vi kan gratulera en medspelare utan att behöva röra hennes arsle.

16. Vi behöver inte så ofta kontrollera om våra könsdelar är på plats.

17. Om vi är korkade kommer det ändå finnas folk som tycker det är gulligt.

18. Vi har förmåga att klä oss själva.

19. Vi har en ursäkt att vara en riktig bitch MINST en gång i månaden.

20. Vi kan prata med det motsatta könet utan att fantisera om hur de ser ut nakna.

21. Allt vi inte orkar göra, säger vi att vi inte kan. Det finns alltid en hjälpande man i närheten.



// Anna

Denna sidan hade något emot mig igår så skriver idag..

Gårdagens kommentar.. Maria: Jag och Susanna kom på såhär att.. han går bara med benen!!
hahaha! Hjälp va vi skrattade.. Jag menar, det är ju så ovanligt att folk bara går me benen.


Satt och kollade på Grammisgalan igår.
Förövrigt en jättebra gala, alla som spelar gör det live, utan playback.
För visst blir man irriterad när de såkallade artisterna mimar??!!
Jag menar, va är det för artister som inte ens vågar sjunga live! Patetiskt..

Men sen fanns det ju en som sjöng live, men det var INTE kul att lyssna på alls..
Amanda Jensen.. hjälp katastrof!! Mamma och jag bara kollade på varandra och både gjorde nån konstig min.

Läste en diskussion på expressen.se om detta sedan;
"Amanda Jensen sjunger utan tvivel rent.
Hon har dock en väldigt vass röst. Men tonerna har hon inga problem att sätta."
 
Detta håller jag verkligen inte med om!!
Visst Amanda är speciell och allt detdära.. Men hon är ju inte tonsäker alls, det hörs såå tydligt.
Men som sagt, hon är speciell och folk får lov att tycka om henne, men hon sjunger INTE rent!

Men men, det som nu var det absolut bästa på galan är ju priserna!
Det var så många bra som fick priser,
men gladast är jag över att KENT vann 2 grammisar, årets bästa album och årets grupp,
och att Salem vann 4 stycken, årets nykomling, årets kompositör, årets manliga artist och årets producent 

//Annaa

Du ska veta att jag aldrig har brytt mig om vad andra tycker om dig.

Jag har alltid tyckt om dig för den du är.

Trots alla hemligheter du berättade om dig själv så spelade det ingen roll..

Jag lyssnade till rösten inom mig och inte på rösterna utanför.

Rösterna som sa att du inte skulle vara bra för mig,

Att du bara utnyttjade mig

Att jag var värd någon bättre...

Tror du att jag brydde mig om vad de sa?

Det gjorde jag inte.
Jag kunde aldrig haft någon bättre.

Man ska gå på magkänslan brukar man säga.

Det gjorde jag, och se, det gjorde mig lycklig.

Jag ser på dig, och ibland ser du så sorgsen ut.

Så ensam.. Men jag vet ju inte, för vi pratar inte om sånt längre.

Jag vill bara finnas där, ge dig en kram

Berätta för dig att du betyder mycket mer än du tror.

Så mycket mer.

Jag önskar dig inget annat än lycka.

Tiden rinner iväg.

Klockan tickar, tiden går.. Snabbt för vissa, långsamt för andra.

För mig går tiden fort, för fort..

Jag hinner inte med. Det känns fortfarande som att jag är kvar i juni 2007, fast det nu är januari 2008.

I morgon börjar skolan. Jag har redan gått en termin av gymnasiet.. Vart tog höstterminen vägen?

I morgon är det Camillas dag! 18 år och får bestämma själv.

Kommer ihåg när vi började lära känna varandra. Det var på nordic05.

Jag kommer ihåg att hon kom till mig, och viskade lite desperat "har du en tampong eller nått?"

Haha! Förlåt, men jag kommer ihåg det så väl..

Och därifrån är det. Nu är hon min bästa kompis.

Som en storasyster som ser när jag behöver en kram, när livet suger som mest och som alltid finns där.

Vi har våra svackor, men så är det ju med alla förhållanden eller hur?

Men mestadels av tiden så är vi sams och pratar om massa saker.
Tro, döda släktingar, livet, kärleken, skit och ingenting.

Undrar hur jag hade mått om jag inte haft henne det senaste halvåret..

Hoppas bara att hon förstår hur mycket hon betyder för mig och många andra..

Light up, light up
As if you have a choice
Even if you cannot hear my voice
I'll be right beside you dear

Louder louder
And we'll run for our lives
I can hardly speak I understand
Why you can't raise your voice to say

To think I might not see those eyes
Makes it so hard not to cry
And as we say our long goodbye
I nearly do
- Snow Patrol,  Run

I got what I wanted..

But once you get what you want,

that's when you've got something to lose..

I guess that's why I was scared..

forget who hurt you yesterday

but don't forget who loves you tenderly today..

There are moments in our lives when we find ourselves at a crossroad. Afraid, confused, without a roadmap. The choices we make in those moments can define the rest of our days. Of course when faced with the unknown, most of us prefer to turn around and go back...

There comes a time when every life goes off course. In this desperate moment you must choose your direction. Will you fight to stay on the path while others tell you who you are? Or will you label yourself? Will you be honored by your choice? Or will you embrace your new path? Each morning you choose to move forward or to simply give up.


//Anna