AnnaArmida

Ibland måste man be om ursäkt fastän man inte riktigt vill eller förstår varför.
Kommer ihåg när jag var liten och gick på dagis.
Jag gick på ett kristet dagis och det var fullt med regler..
I alla fall så råkade jag rapa när vi satt och åt, och fröken sa till mig att be om ursäkt, men jag vägrade.
Jag förstod lixom inte riktigt varför jag skulle be om ursäkt. Tiden gick och vi satt där i köket, jag och fröken, och hon försökte verkligen tvinga ur mig den där ursäkten, men jag vägrade och hon gav sig till slut.

Jag satt och pratade med en kompis förut som hade hört att någon klagat på mig..
Jaha? Tänke jag, en aning chockad faktiskt..
Det var igår på vår cellgrupp, då jag hade pratat om min mamma..
Efter det så gick jag iväg, för jag kände hur tårarna började samlas,
och bara för att jag inte kände för att sitta och gråta inför alla så valde jag att resa mig upp och gå iväg för mig själv.. Och det fick jag skit för?
Känns ju sådär lagom bra.
Men jag ber om ursäkt om någon tog illa vid sig.


// Anna