Mamma..
Psalm 22:2
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat men du är långt borta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro. Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång. På dig förtröstade våra fäder, de litade på dig, och du kom dem till hjälp. De ropade till dig, och blev räddade, de litade på dig, och du svek dem aldrig.
Min mamma har en sjukdom. Fibromyalgi, en värksjukdom som gör att hon har ont i hela kroppen, hela tiden.
Hon har kämpat med denna sjukdomen sedan jag föddes..
Det är jobbigt för mig ibland, när jag tänker på det.
Att hon fick sjukdomen i samband med födseln gör att jag lägger skulden på mig själv ibland.
Det är plågsamt att se hur ont hon har, att se hur det blir värre och värre och se att hon vill göra så mycket som hon inte orkar.
Jag har bett och bett men inget händer, sjukdomen blir bara värre.
Jag vill be och tro att hon kommer blir frisk, men just nu så orkar jag inte be längre..
Varför? Varför får vi inget bönesvar?
Jag tror för det första att Gud inte är den som gör oss sjuka. Det står i Bibeln att Gud är god och jag har svårt att se att det skulle vara han som krigar, att han gör att människor svälter eller gör att människor dör.
Men varför blir folk sjuka? Varför blir inte mamma frisk efter snart 17år?
Tomas Sjödin har skrivit mycket om just "varför"-frågan.
I en av hans böcker tar han upp detta om "det är meningen att allt ska ha en mening?"
Ofta hör man hur människor säger, allt har en mening. Inte minst i kyrkan. Men det kanske inte alltid finns en mening. Men det kanske kan få en mening för någon
Livet kan vara otroligt otippat, orättvist och jobbigt. Men mitt i allt detta så kan man konstatera att vi inte är lämnade ensamma. Gud är alltid med oss alltid, det har han lovat.
Tomas Sjödin - När träden avlövas
Ibland får jag för mig att det som hänt oss vore lättare att förstå om vi inte haft en kristen tro. Om vi hade kunnat hänföra det hela till slumpen och instämma med den förtvivlade mamma vi såg i en TV-dokumentär en kväll. Hon berättade om sin hopplösa kamp för att ge sitt svårt skadade barn ett värdigt liv. Samtalet avslutades med hennes ord till sitt barn: "Om Gud fanns, fanns inte du." När programmet var slut blev vi sittande kvar i soffan. Vi försökte prata med orden stockade sig. Vi kände oss djupt förbundna med den bittra mamman och samtidigt nästan oförskämt privilegierade. För våra sista ord när vi kysste våra sovande pojkar godnatt den kvällen blev faktiskt: "Därför att Gud finns, finns ni."
Det kan vara nog så besvärande att leva med ett uteblivet under. Någonstans måste man hitta den smala vägen mellan hopplöshet och förtröstan. En stor upptäckt har varit att det finns en sådan väg. Att man kan ta till sig livet sådant som det är, och samtidigt be om en förändring. Hos oss tar det sig uttryck i att vi varje kväll, vid aftonbönen med våra pojkar, ber en något kluven bön. Först och främst tackar vi Gud för våra pojkar. För att vi fick dem och för att de är som de är. Sedan viskar vi om ett under.
Matt 6:34
"Vem av er kan med alla sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?"
Så sa Jesus till människor som oroat sig så för framtiden att de slutat leva. Och sedan fortsatte han:
"Gör er därför inga bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."
Vi måste kämpa.. sluta oroa oss inför morgondagen.
Precis som det står i bibeln så måste vi vara tålmodiga i bön,
Även fast det är svårt ibland..
Jag har svårt att alltid tro på det som står i Matteus 7:7
"Be så skall ni få. Sök så ska ni finna. Bulta så ska dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner, för den som bultar skall dörren öppnas."
Jag har bett, och INTE fått. Jag har gråtit, bultat och skrikit.. men inte får jag något bönesvar..
Därför tror jag att det är viktigt med det vi gör på cellgruppen.. att vi verkligen blir trygga med varandra och kan hjälpa varandra att be för saker som man själv inte orkar be för längre.
Tack för att ni finns!
MathiasKarroJessicaCamillaFredrik<3
