Är det såren som gör oss hela?
Idag var det flanell i kyrkan.
Predikan handlade om ensamhet. Självvald ensamhet och ofrivillig ensamhet..
Det ena är nödvändigt och det andra är otroligt hemskt.
Ensamhet är faktiskt viktig när man väljer den själv. Det är viktigt att ta tid för sig själv och bara inte göra något alls, tycker jag i alla fall.
Själv brukar jag ta mig tid när det är fint väder ute och ta mig en promenad upp till ett område nära mig, med massa sjöar och skogsslingor man kan gå.
Men vid en sjö där så finns det ett berg där jag brukar sitta och tänka, lyssna och bara ta det lugnt.
Det är viktigt! Man behöver ta det lugnt, även fast det är svårt när man har skolan, kyrkan, vänner, familj och allt som man ska hinna göra..
Sitter här och läser ur boken "bräcklighetens poetik" ikväll igen.
Nu sitter jag omgärdad.
Sorgen som ett haveri som böjer sig enda in i min poetik.
Men något har hänt som förvandlat världen till en annan än den jag vill förmedla.
Jag uppbär inte den minsta lust att lägga än mer mörker på läsarens axlar.
Men när jag skriver detta är världen inte större än denna undran:
Hur kunde den som gjorde dig så lycklig nu riva sönder varje dagbokssida
du någonsin skrivit som innehåller ordet glädje...
Det var ju tron på motsatsen jag ville ställa ut som en dörr på jorden att komma hem genom.
--------
Det har varit en bra kväll förövrigt. Flanell och en predikan som verkligen talade till mig.
En hälsning som också talade rakt in i mitt hjärta.
Och sedan ta en fika på TinTin med tjejerna..
myys^^
Men nu måste jag säga att sängen är väldigt lockande.
Dags att nana kudden dårå.
// Anna
