AnnaArmida

Hur ska jag kunna fortsätta när det här har hänt?

Om jag öppnade munnen nu skulle jag skrika i 

evigheters evighet.

Var ska jag finna tröst?

Hjälp mig, någon, genom denna dag.

Det är som om hela jag är avdomnad.

Som om mitt synfält vore begränsat,

min känsel borta,

min hörsel stängd,

min smak bara smaken av något torrt och beskt.

Men jag vet att jag lever.

Är det såhär det känns att sörja?

Finns det en mening?

Eller är allt bara sand och grus?

Aska och kyla.

Hjärtan som slutar slå och ögon som sluts.

Finns det en mening?

Kommer jag då att finna den?

Eller kommer meningen att undfly mig, 

aldrig visa sin sanning och ge mig sin frid?

En sekund så var det över.

En sekund från liv till död.

Det är omöjligt att förstå.

Du var ju här.

Du andades.

Och nu har jag fått besked om att du inte är mer.

Om jag blundar tillräckligt hårt så kanske bilden

av vad som hänt försvinner.

Om jag kokar en kopp te och sätter mig ner,

så kanske det visar sig att de tagit miste.

Jag vill inte höra om en verklighet där du inte finns.

Jag vill inte tro på en verklighet där du inte finns.

Sjukdomen tog dig ifrån mig.

Hur ska livet kunna bli värt att leva igen?

Bit för bit tog sjukdomen över din kropp,

över ditt liv.

Hur ska något kunna bli vackert igen?

Hur ska det kunna finnas glädje?

Sjukdomen stal dig, 

tog dig som inte alls tillhörde den,

tog dig som inte tillhörde sjukdom och död,

som tillhörde livet:

Mitt liv, vårt liv.

Hur ska jag kunna leva igen?

Mitt i livet stod du.

Det är ju så man säger: mitt i livet.

I livets mitt stod du.

Du var livets mitt.

Och plötsligt stod döden bredvid dig.

Den gjorde anspråk på dig,

krävde dig.

Döden förhandlade inte,

den tog dig och gick.

Att du var mitt i livet spelade ingen som helst roll.

Det tog döden ingen hänsyn till.