jag bad dig aldrig dra åt helvete
Det känns fruktansvärt att känna att man inte betyder något, eller spelar någon som helst roll. Som du och jag. En gång var det vi, sedan blev det inte vi, sedan blev det vi fast på ett mindre kärleksfullt sätt och nu är vi ingenting. Ingenting av den historia vi delar spelar någon som helst roll. Det verkar inte som att jag någonsin betydde något för dig. Jag bad dig aldrig dra åt helvete, jag bad dig bara att kämpa, om du nu så gärna ville ha kvar mig..
Varför kämpade du inte? Du sa att du alltid skulle se mig som din vän, men nu existerar jag inte ens? Det var precis det jag trodde egentligen. Men jag hoppades att du skulle springa ikapp mig, krama mig och inte låta mig gå. Ringa upp mig och gråta för att du saknar mig.. Men ofta.
Ibland kan jag nästan säga att jag hatar dig. Men det är inte dig jag hatar. Jag hatar dina falska löften. Ja det är nog bara dem jag hatar. Jag hatar det du säger men inte lever upp till. Visst man är väl inte mer än människa, men ändå. Jag vet inte om det är dig jag saknar, eller om det är den personen som var Du:et i "Du och jag", eller om jag saknar mig själv som jag var då. Jag vet inte. Jag vet att jag har förändrats, jag vet det och alla gör det men skyll inte allt på mig att det har blivit såhär. Och snälla, glöm inte bort mig och vår historia.. Jag önskade att det spelade någon roll för dig.
Men jag kan fortsätta le ändå. För folk som fortfarande finns i min närhet säger att det är bra att jag slutat lägga energi på dig. Visst, nästan slutat. För här sitter jag ju och skriver ett helt blogginlägg om dig. Jag ler för det mesta.. Inte alltid, det gör ingen. Jag är inte helt nöjd med vad som hänt, men helt nöjd blir man aldrig eller hur? Ingenting kan vara perfekt, men man kan ju alltid försöka. Jag försökte kämpa, men att kämpa själv är inte alltid det lättaste. Jag trodde du skulle möta mig halvvägs men nej. Det enda jag kan säga nu är att jag saknar dig och jag önskar att du kunde sakna mig också.
Varför kämpade du inte? Du sa att du alltid skulle se mig som din vän, men nu existerar jag inte ens? Det var precis det jag trodde egentligen. Men jag hoppades att du skulle springa ikapp mig, krama mig och inte låta mig gå. Ringa upp mig och gråta för att du saknar mig.. Men ofta.
Ibland kan jag nästan säga att jag hatar dig. Men det är inte dig jag hatar. Jag hatar dina falska löften. Ja det är nog bara dem jag hatar. Jag hatar det du säger men inte lever upp till. Visst man är väl inte mer än människa, men ändå. Jag vet inte om det är dig jag saknar, eller om det är den personen som var Du:et i "Du och jag", eller om jag saknar mig själv som jag var då. Jag vet inte. Jag vet att jag har förändrats, jag vet det och alla gör det men skyll inte allt på mig att det har blivit såhär. Och snälla, glöm inte bort mig och vår historia.. Jag önskade att det spelade någon roll för dig.
Men jag kan fortsätta le ändå. För folk som fortfarande finns i min närhet säger att det är bra att jag slutat lägga energi på dig. Visst, nästan slutat. För här sitter jag ju och skriver ett helt blogginlägg om dig. Jag ler för det mesta.. Inte alltid, det gör ingen. Jag är inte helt nöjd med vad som hänt, men helt nöjd blir man aldrig eller hur? Ingenting kan vara perfekt, men man kan ju alltid försöka. Jag försökte kämpa, men att kämpa själv är inte alltid det lättaste. Jag trodde du skulle möta mig halvvägs men nej. Det enda jag kan säga nu är att jag saknar dig och jag önskar att du kunde sakna mig också.
Kommentarer
Postat av: Marre
Du är bra...hur bra som helst!<3<3<3
Postat av: Malle
<3
Trackback
