Desperat Klagan..
Tanken är svindlande.
Framför mig gapar en avgrund, hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.
Att du inte finns till fast jag trodde på dig.
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig? jag är så liten på jorden..
Om du inte fanns till, Ja vad gjorde jag då?
Nej du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns.
Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke,
det skrämmer och plågar mig,
om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till vad ska jag göra då?
Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta friden i själen?
Ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till vem tog hand om mig sen?
