AnnaArmida

Vem önskar sig inte all lycka i världen, att man ska känna sig betydelsefull och omtyckt? Det är detta som alla strävar efter idag, verkar det som, det gör jag i alla fall. Man vill höra fåglarnas vackra sång under en varm och solig dag på stranden, i hand tillsammans med sin själsfrände under solnedgången eller?

Man vill inte vara ensam, så är det bara. Singellivet må vara en del av livet när man får festa och strula runt med vem man vill, utan att tänka på vad någon annan tänker och tycker om en. Vill man verkligen leva så livet ut?

Jag har själv känt att mitt öde är att skapa familj tillsammans med min framtida partner och leva lyckliga i alla våra dagar, som det är i sagorna.

Men varje saga har sin början och sitt slut och man har ingen aning om vad som kommer att inträffa förrän man bläddrat förbi några sidor. Det är då man märker vad som händer i ens liv.

"Kärleken är bara löjlig" sa en av mina vänner till mig en dag när han hade gjort slut med sin flickvän. Jag vet inte vad som egentligen hade hänt mellan dem, men han hade något i sitt uttalande som var av värde för oss andra som han bryr sig om. Att han inte vill att det ska hända oss, det var i alla fall så jag uträknade hans mening.

Ska man verkligen tro att kärleken bara är löjlig, och att den bara är tillfällig och inte varande? För man brukar ju säga att man har kvar sina vänner livet ut, medan kärleken kommer och går. Är det verkligen så? Jag vill inte att det ska vara så, för jag tror att det finns en för oss alla där ute i världen, men det tar nog tid att finna "den rätte".

Har du någon gång tänkt att du inte vill vara ensam? Den som inte har någon på sin sida på hela jordklotet? Detta är nog vad vi är rädda för idag. Vi är rädda för att stå på våra egna ben, ibland så vill man bara ha någon att luta sig emot, när allt känns som ett rent helvete för en. Om man varit singel ett antal år så förstår jag att man kan bli desperat av lite "love" som min väninna brukar säga till mig, och det är förståeligt. Som sagt, så vill man inte vara den mest ensammaste i världen, och vare sig vad alla andra säger till mig så har jag fortfarande ett litet hopp kvar av kärleken, för man vet aldrig vad som döljer sig runt hörnet.
---------------------------------------------------------------

Önskar att det var jag som hade skrivit denna krönika. Men så är det inte..

Plockade lite i papper och skit på min bryå idag och hittade en gammal punktSE.
Funderade på varför jag sparat den och bläddrade snabbt igenom den.
Just när jag tänkt slänga den kom jag på att det var en krönika i den som jag verkligen gillade.
Krönikören heter Fredrik Björn och är 19 år.
Bra tankar tycker jag..

Nu ska Anna nana kudden, men tänk på en sak..
Ska man verkligen tro att kärleken bara är löjlig, och att den bara är tillfällig och inte varande?

/ Anna