AnnaArmida

Den mysiga tekvällen slutade i tårar.
Sköna tårar.

Jag tyckte hela hösten att det var svagt att gråta.
Men det var bara för att sommaren gick åt skogen.
Jag ville inte gråta mer när skolan började, så jag slutade gråta.
Nu har gråten hunnit ikapp och jag tycker det är rätt okej.
Det är skönt, ibland. Ikväll var det skönt.

Det är skönt att gråta och ha folk omkring sig som håller om.
Tröstar inte, för tröst behövde jag inte ikväll,
jag behövde bara en axel som var ledig,
ett öra som ville lyssna och trygghet som viskade: Det är okej att gråta, GRÅT...



hur kan man inte förstå?
hur kan man vara så kall, men ändå så varm?
hur kan man fylla någon med glädje, men samtidigt med sorg?
hur hur hur?
hur hänger allt ihop?
Jag är arg, ledsen, förvirrat förbannat trött!
Trött på alla falska känslor,
trött på alla som lämnar.
Jag är trött men glad.
Trött på dig, men glad för dig, dig dig dig dig dig dig dig dig dig dig och dig.


/ Anna