AnnaArmida

Vi jobbade med denna dikten på svenska lektionen idag..
Läs och tänk efter..

Gå till stranden,
mumlade vinden.
Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du,
där är havet,
här är landet:
Verkligheten!

Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta.
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet.
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska.

Ser du nu att stranden var ett radband,
träden böner.
Be om grönska, liv och glädje,
sten för sten.

I din mun skall sånger växa,
starkare än vinden.
Och din själ skall bära känslor,
djupare än lyckan.

Du skall stilla stormarna i världens hjärta.
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.
----------

Tyckte att denna dikten var riktigt fin.
Så perfekt. Jag tolkar det så att man måste ta tag i något för att sedan kunna släppa det helt.
"Lyft en sten från världens tunga hjärta.
Väg den i din hand och låt den falla."

Känner att jag blev lite poesi-nörd idag
men jag hittade en annan dikt, också självklar och otroligt sann.
Tänk efter även här.
Kanske talar dikterna till dig som de gjorde till mig.. (?)

-----------
Att ge någon all din kärlek är aldrig en garanti för att bli älskad tillbaka.
Förvänta dig inte kärlek tillbaka;
vänta bara på att den ska växa i den andres hjärta,
men om den inte gör det, var nöjd med att den växte i ditt.
Det tar bara någon minut att bli kär i någon annan,
en timme att tycka om någon annan
och en dag för att älska någon,
men det krävs ett helt liv för att glömma någon.
Utgå inte från utseendet, du kan bli vilseledd.
Utgå inte från rikedom, den kan försvinna bort.
Utgå ifrån någon som får dig att le,
eftersom det bara krävs ett leende
för att lysa upp en mörk dag.
Hitta den som får ditt hjärta att le


// Anna