AnnaArmida

Jag var inne på crossnet för att försöka hitta något att prata om på cellgruppen på tisdag..
Hittade inget o prata om men hittade denna artikeln, som jag tyckte var riktigt, riktigt bra!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag var 17 år när jag tog mig an kärleken för första gången. Jag bad böner till Gud om en pojkvän. Jag bad om kärleken i mitt liv och jag bad att jag aldrig skulle behöva bli kär på nytt igen - jag skulle få den Rätta på en gång.
Jag gillade inte att umgås med killar på närmare håll. Det var okej att spela fotboll eller busa lite, men aldrig ville jag prata allvar med någon av det motsatta könet.
Förutom Han då. Han med stort H och som alla andra tjejer också ville ha. Honom skulle jag ha. Och han skulle vara min för alltid.
Efter en intensiv höst, med mycket umgänge, blev vi slutligen tillsammans. Det var den lyckligaste dagen i mitt 17-åriga liv.
Tre år senare, ganska exakt, kom fallet. Det var två dagar efter nyårsafton och allt kom som en chock. Killen jag varit tillsammans med i tre år, delat glada, hemska, underbara, fina, mörka, jobbiga, mysiga stunder med, förklarade här med att den tiden var över. Allt var slut.

Det var inte bara en jobbig stund för mig, utan också för honom. Även om det var han som nu dumpade mig ganska brutalt, var han själv uppriktigt ledsen och en aning förvirrad över vad som komma skulle.
Vi hade bestämt att dela hela vårt liv tillsammans, vi hade bevisat för vänner och familj att vi tänkte hålla ihop för alltid.
I en flickas huvud är det ganska mycket. Speciellt hos en flicka som jag. Jag planerade långt fram i mitt inre och kunde ofta se var vi bodde tillsammans, hur många barn vi hade och hur roligt vi hade det i vårt liv, han och jag.

Men då satt vi där, en tisdagskväll. Klockan hade sedan länge passerat midnatt och jag var stum. Jag fick inte ut ord, det var alldeles för smärtsamt. Han var ledsen och bad om ursäkt. Han visste inte vad som hade hänt, men han var ärlig. Han var ärlig mot mig i den stunden, vilket gjorde att vi inte gick längre, steget som kanske hade bundit fast oss för alltid. Och kanske hade det också gjort oss båda ännu mer ledsna - när vi insett att vi lurat oss själva.
Under fyra dagars tid fick jag inte ner en matbit. Ingenting gick ner och varje liten sak, rörelse, upplevelse, allt påminde om honom. Och att det nu var slut.
Det var oförståeligt. Det gick inte ihop. Hur kunde det bara vara över, sådär? Helt plötsligt bara?
Jag skämdes väldigt mycket. Jag upplevde att jag var riktigt usel på relationer, och att om jag inte kunde se till att den här funkade, hur skulle det då se ut i framtiden? Tänk om jag inte ens har någon framtid inom kärleken längre?
Många frågor kom och många tankar.
Det värsta jag gjorde var att jag flydde. Jag flydde precis allt. Jag klarade inte av att vara kvar och finnas i alla minnen och allt som om och om igen påminde om oss. Nu var det inte vi längre, det fanns inget oss kvar. Det var bara jag.

När man kommer i en sådan här chock som jag gjorde, kan tankarna lätt flyga iväg. Alldeles för lätt. Det blir lätt att tänka tanken om att varför ska jag finnas? Varför fortsätta livet?
Tankar om att göra något riktigt dumt, något som skulle uppröra människor och egentligen mig själv också. Kanske skulle jag supa mig redlöst full för första gången eller hitta någon sliskig kille att ha sex med. Bara för att göra uppror. Kanske skulle jag till och med rota fram köttkniven i kökslådan och ta mitt egna liv?
Tillslut kom jag i alla fall iväg. Jag kom bort från eländet som var min vardag och bort från alla mina underbara vänner - som jag egentligen behövt allra mest. Jag flydde från dem, för jag skämdes över mig själv och över mitt liv. Jag hade svårt att visa att jag faktiskt var ledsen, sårad, förstörd... Därför fick jag inte den tröst jag antagligen behövde.

Jag for till ett annat land och lärde känna människor som inte hade någon aning om min historia. En tjej berättade jag ändå allt för. Vi satt på klipporna vid vattnet och det var första gången som jag grät framför en vän...
När jag tillslut kom hem igen trodde jag att livet skulle bli fantastiskt, jag är ju över killen! Livet kan gå vidare och jag är lycklig!
Men det blev inte så underbart som jag trodde. Självklart var jag inte över killen. Jag hade bara skjutit in honom långt, långt in i mitt inre och låtsats som att allt var toppen. Att jag mådde bäst och var superlycklig. Sådär som jag brukade uppfattas. Glad och lycklig.

Men jag var inte det. Jag var fortfarande fruktansvärt förstörd i mitt inre och jag hade inte sovit ordentligt sedan vi gjorde slut. Han vakade över mig i mina drömmar och när jag insåg att det var bättre att vara vaken, för att slippa honom, blev det på något sätt bättre i mitt huvud. Dock blev jag tröttare och kände mig svagare.
Det var ingen enkel tid och det har tagit många timmar i tanke, bön och samtal för att bli helt fri. I mitten av sommaren fick jag plötsligt insikt om saker och ting. Med dagliga böner till min Herre, kände jag äntligen att jag inte behövde honom mer. Jag behövde inte ha killen för att klara mig, för att leva, för att finnas. Jag insåg att jag är perfekt som jag är och jag insåg att jag till och med skulle klara livet mycket bättre utan honom! Jag var äntligen fri.